I går fattade vi ett oerhört jobbigt beslut som vi diskuterat fram och tillbaka i många år! Ett beslut som jag inte ville ta men som nu kommit till ett faktum och en punkt när jag måste. Vi har pratat om det en tid mer intensivt då det kommit till en fas som inte varit hållbar

Jag har alltid haft hundar av rasen Cavalier King Charles Spaniel, men när Popcorn kom in i bilden så blev ingenting riktigt som innan.

Vi märkte med en gång att han inte var som andra, men samtidigt så himla duktig och framför allt klok och smart men helvild. Det har jag varit med om innan och det var inget problem. Jag visste redan då att något var fel från början. Det var på ett plan som det inte var bra, och det var att han var aggressiv. I början trodde vi att det var lek då valpar alltid är väldigt lekfulla och lite galna. Vi förstod efter ett tag att så inte var fallet när han gav sig i bråk med det stora.

Jag har jobbat med honom år ut och år in. Vänt på frågeställningar. Tränat och fått råd av hundpsykolog och tränare. Tränat och tränat igen. Gått på brukshundsklubb med honom där han är som en stjärna. Men gång efter annan har det slutat med att jag tänkt, att det går inte. Jag har anklagat mig själv och tänkt att jag inte duger som matte till honom, att jag gör fel, att jag inte gör tillräckligt. I 7 år har jag brottats med hans problem och jag tycker att han har utvecklats till det bättre hela tiden, med små små steg.

Efter en tid och efter att den lilla valpen kommit till oss inser jag det som jag inte vill inse. Det går inte, inte om vi vill att Fonzen skall få behålla livet och om valpen inte skall få några men. Det fungerar inte. Han går till attack och han släpper inte han biter för att döda, han hugger efter både mig och Stefan och både jag och Stefan har fått våra beskärda delar av hans aggressivitet.

För min egen del gör det inget, jag är inte rädd för honom och jag vet att han innerst inne inte menar det. Både jag och Stefan ha fått ta stelkrampsspruta så inget skall hända. Jag vet att det är något på insidan som inte stämmer och jag ville så gärna hjälpa honom, men nu har det kommit till en punkt när jag inser att det är inte ett värdigt liv för honom och inte heller för oss. Vi kan inte bygga upp hela tillvaron runt en av hundarna som inte är frisk.

Vad pratar jag då om, jo om min älskade hund Popcorn! Popcorn är 7 år och vi har kämpat hårt med honom varje dag ända sedan han var liten. Han är den vackraste hund jag någonsin haft, den klokaste, men även hundar kan vara psykiskt instabila och redan från början visade det sig tydligt men jag ville inte se.  Jag såg men tänkte att det skulle bli bättre, att jag skulle kunna träna honom. Jag har tränat 5 hundar innan honom. Jag har haft en riktig vilding förut, men frisk.

När han kom till oss hade jag min fina Black&Tan BAMBAM, han var den som var bestämde, men snällast i världen. Som en liten nallebjörn som tog hand om alla. Popcorn klådde honom gång på gång. När BamBam sedan blev sjuk så gav han sig på honom då också. Då sa veterinären att så kan hundar göra när en hund är sjuk så jag försökte ursäkta det med det då. Tänkte att det nu kanske skulle ordna sig, men inte. Då gav han sig på Lufsen! Lufsen den snällaste av hundar….som aldrig satte sig upp mot någon utan alltid gav sig oavsett vad det gällde. Det hjälpte inte han bara fortsatte.

Vi tog bort leksaker, gav dom inte mat samtidigt och i olika rum etc, etc. När det äldre hundarna gick bort så kom Fonzen och det gick riktigt bra, och jag trodde att nu så, nu ordnar det sig. Nu har han någon att bestämma över. Nu när jag sitter här kanske jag borde gjort detta långt tidigare.

Det har gått ganska bra ända tills min underbara Fonzen blev könsmogen. Då har han börjat ge sig på honom också och jag kan inte se det längre. I förgår gav han sig på honom flera gånger, helt utan synbar anledning,  och nu har jag fattat mitt beslut. Jag måste tyvärr avliva min högt älskade Popcorn. Jag skaffade Cavalierer för att dom alltid är så gulliga emot varandra och detta kan jag bara inte se. Det går inte. Fonzen är rädd och vågar inte längre vara ensam med honom, han är stressad för han vet inte vad han skall göra. Jag kan inte längre se på och rädda Popcorn och förstöra två andra hundar.

Jag har försökt att skylla problemen på mig själv, men jag måste inse att jag kan inte sätta min andra två hundars liv i fara för att rädda ett. Det går inte! Jag kommer säkert inte skriva något mer på några dagar för jag måste få lite tid att ta in mitt eget beslut. Tro mig jag har vägt detta fram och tillbaka över väldigt lång tid, faktiskt ända sedan Popcorn kom in i vårt hem! Väldigt tidigt började vi diskutera med veterinärer och proffs om vad som var problemet. Jag älskar honom högt, och vill inte, men jag kan heller inte äventyra de andra hundarnas liv! Där går gränsen!

Jag är så in i helvete ledsen. Popcorn var min älskling. Han var mitt allt. Han var min väldigt speciella vovve som behövde lite extra kärlek och omtanke men som gav tusenfalt igen. Popcorn var också den som fick följa med på mina träningsrundor för han behövde det! Han behövde extra av allt! Nu finns han inte mer! Han var min vovve! Jag fick jobba med honom hela tiden för att han skulle vara den fina vovve han var stundtals. Det är med stor sorg jag skriver detta och tårarna rinner, och jag vill inget mer…

Jag kommer bara minnas det fina! Så som jag alltid gör. Jag älskar honom högt, men jag inser nu när han är borta att han hade en inre stress, och att det är skönt för honom att han får vila! Jag gav honom det finaste liv jag kunde, men det gick inte mer… jag hoppas han förlåter mig!

Han fick en lång promenad i skogen och massor av godis och fick göra konster. Han somnade lugnt och stillsamt och nu behöver han inte vara stressad mer! Jag gjorde det för hans skull för min egen skull hade jag velat behålla honom i evighet!