Sorg i hjärtat! 2 kommentarer


Det är tyst här just nu! Just nu vet jag inte hur jag skall vända mig. Försöker hitta på saker så att både Fonzen och Boss skall känna att vi gör små roliga saker som gör att dom känner sig speciella och att dom får vara med. Jag ser på Fonzen att han är ledsen, att han saknar sin kompis samtidigt som jag vet att det var ohållbart. Han var rädd och vågade inte längre vistas i samma rum, vilket är fullt förståeligt. Alldeles oavsett om han var sjuk så känns det ändå tuffare än tidigare hundar för de har varit ”sjuka” på ett sätt som är mer påtagligt, eller på riktigt.

I går kväll åkte vi och köpte glass som vi åt i solen, och dom fick äta av våra glassar.

Boss älskade glass, hans allra första. Fonzen var mest fascinerad av alla människor, och det var som om han satt och nöjt av lugnet nu när inte Popcorn är med oss längre. Popcorn skulle alltid vakta alla. Fonzen studerade noga och länge, alla som gick fram och tillbaka precis som om han fått en helt ny vy på livet. Att han äntligen kunde få titta på det som han tyckte var intressant och inte på det som Popcorn stressade honom att uppmärksamma och hjälpa till att skydda emot. På bara ett par dagar han han ändrat sitt sätt helt. Han är tyst, tidigare var han styrd av Popcorn. Jag säger ingenting om Popcorns sätt att leda, mer om hans stress och aggressivitet som inte var frisk. Hela mitt hjärta önskar att jag kunnat få behålla honom för jag älskar honom så högt. Jag vet att jag tog rätt beslut, men det är inte alltid lätt bara för att det är rätt! Hjärtat vill en sak och hjärnan förstår att jag måste ta en annan väg. Jag försöker vara osjälvisk. Hade jag varit självisk så hade jag haft honom kvar, men vad hade det blivit för liv, både för honom och de andra. Ekvationen gick inte ihop.

Både jag och Stefan sa samma sak, precis som om Fonzen upptäckt en ny sida på livet. Sa inte ett ljud utan tittade sig bara noga omkring, och hade först inte alls tid att äta glass, fast glass är bland det bästa han vet. Vände bara bort huvudet när jag försökte locka honom med glass. Men efter en stund åt han nöjt av min glass, tittade på mig med sina fina glaspärlor till ögon, som sa ”att jag gillar detta Bibbi”. När vi hoppade in i bilen så somnade han nöjt i baksätet på 2 röda sekunder och snarkade. Lille Boss somnade i sin lilla korg med magen full av glass! Fonzen kan helt plötsligt gå lös, för han vill bara vara där vi är! Han har ingen stress att övervaka världen!

När jag tänker på Popcorn börjar jag gråta och funderar på vad jag kunde gjort annorlunda! Min fina fina vovve. Jag försökte försvara honom, och bygga upp hans självkänsla.  Tränade honom om och om igen, gick på kurser och där var han som ett ljus. Bättre än alla andra, men stressad av andra vovvar. Såg till att ingen blev arg på honom, att vi inte skällde på honom i efterhand för något han inte förstod. Tränade honom. Försökte fokusera på det som han var bra på. Han älskade att göra konster och lära sig nya. Älskade när man höll på med honom. Han var grym på det, och visade sedan Fonzen så att han gjorde likadant.

Huset är tyst, ingen som skäller, ingen som kräver uppmärksamhet, ingen som reagerar på varje rörelse, knackning, bil, barn, fågel, geting, fluga, helikopter, grannen, mopeder…det är tyst och lugnt. Nästan overkligt tyst! Fonzen har kurat upp sig och bara myser! Men jag saknar min Popcorn så oerhört! Min fina fina vovve, den vackraste av dom alla, men sitt ståtliga utseende och stolta hållning! Min Popcorn!

För varje timma och dygn som går så förstår jag mer och mer att jag gjorde rätt, men det är samtidigt så svårt att ta in. Jag ser på Fonzen hur han nu lugnat sig, han som blev stressad av att Popcorn blev stressad. Han reagerar inte på något, inte på ljud, inte på människor, han bara tittar sig omkring med stora fina ögon som om livet öppnat sig på nytt! Han låter inte längre, han tittar och kommer med sin tass och sina fantastiska bedjande ögon som säger ”kan jag få sitta här” och ”jag vill gossa”.

Men det känns konstigt! Nu minns jag hur det var när vi hade 4 vovvar, inte alls jobbigt för alla kom överens. Alla gillade varandra, alla respekterade varandra och dom sov i hög. Nu är det samma. I går somnade Fonzen och Boss i en hög när Stefan städade. Först tittade dom bara på när han städade, sen somnade dom!

Popcorn var impulsstyrd, och när väl den gick i gång, så gick det inte att hindra honom. Jag minns redan när han var valp så var han fixerad vid flugor, han skulle jaga dom, hörde han ljudet av en mygga så blev han galen…. Jag minns att jag sa redan då till Stefan, att detta är inte bra, han är fixerad vid saker på ett icke normalt sätt. Man var hela tiden tvungen att ligga steget före,  att förutse saker, att titta långt fram när man var ute och gick för att förhindra ett utbrott, men det blir extremt jobbigt i längden. Jag klarar det, men när mina andra hundar råkar ut för hans impulser då går det inte längre, jag kan hantera det men mina fina vovvar skall inte utsättas för det.

En gång sprang han rakt ut i trafiken på Korsvägen. Göteborgs mest trafikerade korsning. Där och då trodde vi att det var sista gången vi såg honom, men med hjälp av massor av människor så fick vi tag i honom efter lång tid, när vi stoppat all trafik och sprungit som galningar. Till och med spårvagnen stannade. Herregud vad glad jag var när jag fick honom i min famn igen!

I dag var jag och Fonzen ute på promenad ensamma. Plötsligt kändes det inte alls att jag hade en hund, som på den tiden när dom var fyra och gick fot bredvid varandra. Alla hade sin specifika plats, den minsta vovven gick närmast mig och den äldsta ytterst. 🙂

Han var så glad och stolt och visade att han kunde. Vi mötte en hund och han viftade på svansen. Han som börjat göra utfall precis som Popcorn som gjort att jag har gått promenader med dom var och en för sig, han gick lugnt förbi och sa inte ens PIP.

Tänk vad konstigt livet är. Vi uppfylls av de berg vi har att bestiga och i bland så ser vi inte ens skogen för alla träd. Det är så jag känner med Popcorn, jag ville så gärna, försökte allt, försökte ta mig in i hans hjärna för att förstå hur en hund känner om han blir osäker, som har en inre stress, hur jag kunde återskapa hans självkänsla. Hur jag kunde ta på mig hans problem, och i bland nådde jag fram och i bland gick det inte alls, och sedan gjorde han det där han inte skulle i alla fall, när man trodde man förstod! Så fick man börja om.

När det drabbar två andra små som inte alls förstod varför han var elak fast han nyss var så snäll. När han inte släpper oavsett vad, inte ens med två starka människor. (ja jag vet att man inte skall lägga sig i, tro mig, men när någon inte har något spärr då är det annorlunda) När man försöker få dom att lösa det själv, och det inte går. När man känner sig hjälplös och är rädd för Fonzen´s liv. När blodet forsar, och jag vet och intalar mig att det alltid ser värre ut än vad det är. Jag hade aldrig förlåtit mig själv om något hänt Fonzen eller gud förbjude Boss. Men beslutet känns tungt, oerhört tungt så tungt att jag knappt kan bära det.

Jag kommer bara minnas det fina, men jag måste igenom det som jag visste var fel, för att landa i mitt beslut på ett bra sätt. Hans problem var inte dominans, det var aggression och besatthet av olika saker! Jag skulle kalla det en inre stress som jag inte kan förstå vad den kom ifrån. Han var aktiv, han hade muskler som värsta bodybuiler, han var reslig, stolt och ståtlig. Den absolut vackraste Cavalieren jag haft. Perfekt päls, perfekt hållning! Hade han tävlat hade han vunnit allt det är jag säker på.

Vi diskuterade många gånger med veterinärer och hundpsykolog vad vi skulle göra. Hur vi skulle träna och stundtals tyckte jag att jag såg små små framsteg men alltid ett tillbaka, eller flera.

Beslutet tog jag när jag förstod att Fonzen var livrädd, så rädd att han inte vågade eller ville vistas i samma rum. Aldrig får mina andra hundar befinna sig i fara. Aldrig skall dom behöva känna att dom är rädda i sitt eget hem. Dom skall känna att dom alltid kan lita på mig, att jag alltid kommer göra det bästa för dom och rädda dom för allt ont. Precis som jag gjorde med Popcorn fast det känns oerhört tungt. 

Jag har fortfarande inte landat. Jag känner mig så oerhört ledsen, för det var inte detta jag ville. Min fina, fina Popcorn. Jag kommer för alltid ha dig närmast hjärtat. Jag vet att du ville väl men inte alltid kunde styra det. Jag kommer bara minnas det fina! Jag älskar dig av hela mitt!

 


Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 tankar om “Sorg i hjärtat!

  • Anita

    Det är svårt och vi har ett ansvar både mot oss själva och våra hundar.
    Jag har en Blenheim, 14 år i juni och en Ruby på 10 år. Båda har hjärtfel och äter två olika mediciner för det. Så länge dem mår bra och har livskvalitet så är dem kvar. Det svåra blir nog att inse när det är dags att ta mitt ansvar.
    Du tog ett svårt beslut och nu ser du på Fonzen att det var rätt mot honom. Du har all rätt att vara ledsen, låt sorgen ta tid. Njut av Fonzens och Boss utveckling. Njut av din trädgård.

    • pretty Inläggsförfattare

      Tack snälla Anita, dom orden värmer! Det är som du säger så oerhört svårt, men man måste ta sitt ansvar. Jag kan inte vara egoistisk. På något sätt har detta varit svårare än allt annat! Vad fantastiskt att du har en som är 14 år!! Min Popcorn hade en sådan stark personlighet att det är svårt, väldigt svårt, men jag ser samtidigt hur Fonzen växer för var dag som går! Tack för att du tar dig tid att skriva några ord till mig. Jag uppskattar det mycket.
      Kram på dig och pussa dina två små troll från mig!
      //Berith