Förra veckan var ingen bra vecka. Att få ta bort en vovve är tungt, så tungt att jag faktiskt har ett rejält tapp på energi. Så just denna veckan har jag tagit ett beslut att inte blogga mer än kanske 1 inlägg om dagen. Dels för att respektera den sorg jag just nu har, men också för att stressa av och försöka hitta tillbaka.
Den här fina killen!
Jag måste också hitta tillbaka till min glädje men på något sätt känns det inte ok att var glad, jag bara existerar just nu och försöker få det gjort som jag behöver.
Jag vet att jag har mina fina vovvar, men utan den där tredje så är inget sig riktigt likt! Jag kommer igen men jag hoppas ni förstår att jag måste få sörja lite grand!
Denna veckan måste jag ringa försäkringsbolaget och fixa med försäkringen, det orkade jag inte förra veckan!
Puss och kram på er alla!
Hej Berith!
Vill bara säga att jag tänker på dig just nu. Och det är en outsäglig sorg att få skiljas från sitt hjärtas bästa vän och en nästan fysisk smärta i kroppen för man är så ledsen.
Vår första cavalier Jesper föddes 1992 och han var från början mina föräldrars vovve. När han var två år skiljde sig mina föräldrar och jag och Peter bestämde oss då för att han skulle få bo hos oss för mina föräldrar hade svårt att ta hand om honom var och en för sig. Han var min första vovve och vi älskade den hunden som vårt eget barn. När han blev sex år ungefär fick han blåsljud på sitt hjärta och det kändes som om inget blev sig likt efter det. Jag oroade mig, bevakade honom ständigt och han fick medicin som gjorde honom kissnödig och varje gång vi gick till veterinären på hans koll
så hade jag en klump i magen för att jag var så rädd att hans hjärtfel skulle ha blivit sämre.
I sex år levde jag med denna gnagande oro att inte veta när det var dags för oss att ta detta hemska beslut som ni nu fått ta. Nu hade vi turen att vår vovve ändå blev nästan tolv år vilket är otroligt med tanke på hans hjärtfel men jag förstår dig att ni inte varit alls redo för detta med tanke på att finaste Popcorn inte var gammal. Men Berith du kunde verkligen inte göra mer än du redan har gjort.
Du kommer få tillbaka din glädje igen men det tar tid och det måste få ta den tid det tar. Försök var snäll mot dig själv och gosa dina andra två små troll, det kan ändå lindra när man är ledsen. Du kommer alltid ha Popcorn bevarad i ditt hjärta!
Massor massor med kramar från Pernilla Manda och Danny
Kära Pernillla, Herregud vad du är gullig och omtänksam. Det känns som om jag känner dig fast jag aldrig träffat dig. Du är så himla gullig som tar dig tid och skriva till mig och berätta din historia.
Det är precis så som du beskriver, jag var inte redo för detta. Han var min vovve, som tydde sig till mig för det kändes som om han förstod att jag förstod hans problem. Att han inte blev bättre av att man skällde på honom utan då kände han sig orättvist behandlad. Utan han växte och blev duktigare ju mer beröm han fick, även när han gjort något dumt, han visste när han gjorde något dumt men han kunde inte stoppa sig själv. Så alltid så hittade vi på saker han gjorde bra efter han gjort något dumt, så han skulle känna att jag älaskade honom alldeles oavsett. Jag plockade fram det han var bra på och då blev han så stolt och glad! Jag saknar honom så outhärdligt! Även om han i bland gav mig bekymmer, så var glädjen så oändligt stor.
Jag förstår dig precis, jag har tänkt ungefär i dom banorna sedan han var liten men jag har alltid tänkt att jag skall lösa det. Men du satte fingret på det exakt, jag var inte och är inte redo och det kommer ta en tid.
Tack Pernilla för att du är så gullig, det betyder oerhört mycket att någon sätter ord på det. Jag älskar mina hundar över allt annat! Jag försöker sakta men säkert ta mig tillbaka men inser att denna gång var än mycket värre. Jag hoppas Popcorn ser mig där uppe och att han har det bra med BAMBAM och Lufsen, Morris och Alfons!
Jag kommer ta den tid jag behöver och idag har lille Boss lärt sig att titta mig i ögonen innan han får ta sitt godis. Än så länge kan han sitta fint, ligga, snurra runt och vinka! Fonzen är med som ett stöd och gör konsterna sakta och ordentligt så den lille skall förstå, fast Boss är som dom allra flesta valpar väldigt ivrig!
Tack Pernilla så oerhört mycket för att du finns, och ge dina underbara vovvar pussar och kramar från oss och 1000 kramar till dig!
//Berith, Fonzen och Mini-Boss