Vaknade tidigt i dag som alltid. Har man vovvar så kommer man upp i tid och jag älskar det! Att sova länge för mig är inte skönt, för mig är en tidig morgon med vovvarna supermysigt! Hela dagen ligger framför mig och det finns alla möjligheter att hitta på roliga saker!
Vi håller på att träna för fullt på att rulla runt och dom är superduktiga båda två, dom gör det en i taget och med stor entusiasm. Nu skall vi bara göra finjusteringar!
Dom är så duktiga och väntar på varandras tur, det är lite det som är utmaningen när man har flera hundar Ni som har hundar vet själva hur ivriga dom blir när man skall göra konster eller få godis, tänk er då två ivriga, och att få dom att lungt och stillsamt vänta på sin tur medans kompisen får göra konster.
Mina vovvar är så duktiga och jag tror att det beror på att dom litar på mig, dom vet att jag alltid är rättvis och att alla alltid får vara med.
Fördelen är att dom också studerar varandra och det är det jag upptäckte för många år sedan när jag hade en hund som var döv. Han tittade på Alfons, min första hund och gjorde extakt likadant så därför upptäckte jag inte först att han var döv, det tog två år att upptäcka att han var stendöv! Han kom när jag ropade, för han följde Alfons! 🙂 🙂 Han gjorde allt som Alfons gjorde och tittade så uppmärksamt, min älskling!
Alfons gick alltid lös, och så gjorde även Morris, men det jag inte visste var att han kopierade allting som Alfons gjorde!
En dag åkte vi till veterinären och då tog han en stor gräslig nyckelknippa och bad bad mig stå framför Morris. Så dämde han nyckelknippan allt vad han orkade i en rostfri skål….hunden reagerade inte ens! 🙂 🙂 🙂 Helt plötsligt fick jag en förklaring till varför han alltid skulle sova under sägnen, under soffan, under möbler. Han ville vara säker på att ingen trampade på honom för han hörde ingenting. Så med det sagt, han var en av mina finaste vovvar, galen när han var liten som jag inte förstod, men sedan förstod jag mycket väl. Han blev jättearg när jag försökta dra ut honom under sängen och lägga honom på något fint ställe. ICKE. han morrade till mig och sa ”fattar du trögt, jag hör inget och vill inte att någon ska snubbla över mig”
När jag väl fick en förklaring till hans i bland udda sätt, så startade jag att lära mina hundar teckenspråk och vilken fantastiskt känsla och glädje jag såg i Morris när han äntligen själv kunde förstå. Han blev stolt som en tupp och blev bara mer och mer mysig. Det gick superenkelt och jättefort och till slut kunde alla mina då fyra vovvar teckenspråk. Jag hade även ett tecken för att dom var duktiga för Morris kunde aldrig få höra det som dom andra, så då tog jag handflatorna och gnuggade emot varandra och då blev han så himla glad för då visste han att han var duktig! Så hundar är otorligt smarta och jag har haft ynnesten att få ta del av så många underbara fina själar. Att ha en döv hund var inget problem alls, och när vi väl började träna så var det som om han växte flera centimeter när han förstod att JAG förstod honom på riktigt!
Här kommer en fin bild på en annan trio. Detta var när både Alfons och Morris gått bort. Här i soffan sitter min Black & Tan BAMBAM och min Tricolor Lufsen, och så lille Popcorn när han var valp
Så här är det att ha flera hundar, helt underbart! Dom är som ett litet team som älskar varandra och bara vill vara med hela tiden! Ingen av dessa tre godingar finns längre med oss! Men jag minns dom alla och deras underbara personligheter!
Här ser ni mina första fyra hundar, Morris längst bak, BAMBAM är Black & Tan, Lufsen, Tricolor i mitten och min älskarde Alfons längst ut till höger. Det var han som lärde alla de andra alla fina konster tillsammans med mig!
Den glädje dom hade!
Fina BAMBAM som valp. Det är min storasysters man som tagit dessa bilder så jag skall be honom om orginalen som jag hoppas han har kvar! 🙂
Det var en liten nostalgisk tillbakablick på mina fantastiska hundar. Alla lika underbra var och en på sitt sätt!