Ja de sista tre veckorna har satt ordentligt avtryck i tillvaron! En hund mindre och inte alls i den ordning som jag trott, har gjort att tillvaron kastats om. En hund är som en familjemedlem, och åka till sjukhuset och tro att man skall få någon medicin, men i stället komma hem utan hund är ingen rolig upplevelse och man blir lite som i chock.

Det värsta kanske har lagt sig men jag har varit tvungen att lägga allt åt sidan till och med min träning! Nu känner jag att jag får kämpa för att hitta tillbaka mycket beroende på att jag just nu inte har förmågan att planera som jag annars är väldigt bra på. Det känns som det tar tvärstopp. Därför har jag inte planerat allt det som jag måste planera för att få in träningen igen, sådana bitar som vad jag skall äta och handlat hem mat har jag inte gjort och då blir allting lite jobbigare, jag har inte ens visualiserat gymmet och jag vet att jag måste göra detta, men jag kan inte!

Så med detta vill jag säga att just denna måndag har jag inget träningsresultat, min största utmaning för tillfället är att komma tillbaka till det normala. Mitt första steg blir att planera för utan planering är jag ”lost”. På första plats kommer dessutom min business och jag måste verkligen ta ett handfast tag om mig själv och skärpa till mig! Inte det enklaste kan jag säga!

Jag saknar den där lilla vovven så förbannat mycket att det känns långt i från rättvist att han rycktes bort från mig! Han den lille Lufsen som var min lilla sagohund och var som en liten fröken! Var enda gång jag kom hem med matkassar skulle han kolla i kassen om jag handlat något till honom, och han visste precis om det var till honom eller ej! Han var som en liten fröken i allt han gjorde, gjorde han lite försiktigt! Tog med tassen på armen om han ville att man skulle följa med! Satan vad jag vill ha honom tillbaka!!

Kram alla där ute som någon gång mist sitt lilla gossedjur! /Berith