Hur går det med detta kanske ni undrar!? Eller också är ni helt ointresserade för ni är för unga eller också är i min ålder men har helt enkelt aldrig själva haft problem och då kan ni hoppa över detta..hihihi …eller så kan ni läsa det för att berätta för någon ni känner som har dessa probelm! 🙂 Dom är fler än vad man tror.

Att få reda på att man är i klimakteriet tror jag kommer som en liten chock för dom flesta. Vi pratar om allt annat i livet men klimakteriet är bara ett faktum. När jag kom i klimakteriet hade jag inte ens en tanke på att det kunde vara just det. Jag trodde jag var allvarligt sjuk. När inte ens läkarna trodde det eller ens kom på tanken….ja då tycker jag att det är kris. Det som oroar mig är att många fler lider av detta och inte vet hur dom skall få hjälp. Jag fick ingen hjälp heller! Jag gjorde som jag brukar, tog det i egna händer!

Jag hade min bestämda uppfattning (man lär så länge man lever) att den dagen jag kom i klimakteret skulle väl inte kunna innebära någon större förändring, det sas att man skulle förbränna mindre energi, men att det kunde vara så STOR skillnad det hade jag inte kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi.

Jag vet att alla inte har det drivet jag har, särskillt inte när man inte mår bra. Det är inte alls konstigt utan mer normalt.  Jag är nog mer åt det onormala hållet. Tidigt under 2015 så sprang jag 1 mil på 39 minuter men under våren började allt gå sämre, jag blev sämre, svagare, fick inget riktigt resultat. Jag tränade hårt på gymmet hela hösten men det gick bara sämre och sämre. När jag försökte springa så kände mig snurrig och det svartnade för ögonen, inte roligt alls. Jag fick panik. Försökte ändå. Kämpade mig runt 3 kilometer och var säker på att jag snart skulle dö, att hjärtat skulle stanna. Släpade mig de sista kilometrarna som i trans. Jag som alltid tränat visste att detta inte var ”latmasken” utan kroppen sa, eller snarare SKREK NEEEEJJJJ! Vågade inte gå ut utan mobilen, för ibland blev det bara svart och jag var uttryckligen tvungen att sätta mig ner. Jag var tvungen att fokusera på varje enskilt steg jag tog, bara tvinga mig fram, ett steg i taget. Fokusera. Det är något jag är bra på. Det var en kamp. Hur skulle jag kunna förstå att detta var klimakteriet. Jag trodde jag var svårt sjuk.

Jag känner min kropp för jag har tränat i så många år ända sedan jag var tonåring och dessa symptom kände jag inte igen, men var tuvngen att tänja på gränser för att se vad kroppen svarade….och den skrek NEEEEEEEEEEEEJJJJJJJJJJ! Då gick jag till läkaren. Till slut!

Som alltid när det gäller mig själv så går jag alltid för länge innan jag går till doktorn. Inte för att jag på något sätt är rädd för läkare eller sjukhus, utan mer för att inte ta deras dyrbara tid. Jag vet jag låter fånig, men det finns så många som är sjuka som behöver hjälp mer än mig. Till slut var det ett faktum, jag kunde inte gå till bilen utan att det snurrade! Något var fel, väldigt fel.

Dom sa att dom var säkra på att det var sköldkörteln, att det också var den som gjorde att jag adderat massor av kilo. Utan att egentligen göra något. Nästan ett kilo i veckan adderade jag på kort tid…fruktansvärt!

Proverna visade sig vara perfekta. Min vilopuls låg på 54 vid 49 års ålder. Inte dåligt tyckte dom. Ointressant tyckte jag, för jag mådde ju skit! Dom behövde inte tala om något jag redan visste, att jag var vältränad, men att vara vältränad och må skitdåligt är inte roligare än att vara dåligt tränad och må skitdåligt! Same, same but different! På något sätt tog dom mig inte på allvar för att mina värden var så fina!!?? Jag var både arg och ledsen.

Min vändpunkt kom när jag åkte hem till mamma. Detta var i mitten på maj månad. Detta var efter att två läkare oberoende av varandra försökt komma på vad som var felet. Ingen kom fram till något annat än att jag var vältränad och skulle vara glad för dom sa ”du skulle se mina andra patienter”. Det är nog det som har etsat sig fast i min hjärna för jag blev så ARG. Arg för att jag skiter väl i hur någon annan ser ut. Det är helt orelevant, och ointressant om man inte mår bra även om man är vältränad eller inte. Kroppsform är helt ointressant. Dessutom var en av kommentarerna som oroade mig. Jag hade gått upp i vikt, vid den tidpunkten 16 kg! De sa, att ”du är ju inte tjock”….nä hä och vad har det för relevans om man inte mår bra? Tror alla att allting i världen kretsar kring om man är tjock eller smal! Faktiskt inte, mår man dålig så gör man det oavsett kroppsform!

Jag började fundera på om jag gått in i väggen…men jag kände mig inte stressad och jag mådde inte dåligt men jag hade hört så många konstiga historer. Kunde det vara det!?? Jag hade massor av konstiga symptom, stickningar i tungan (helt olidligt), snurrig, svartnade för ögonen, blåmärken på konstiga ställen, ont i armen, svag, kunde inte lyfta ens i närheten vad jag gjort innan och blev bara svagare, blodtycksfall, ont i leder, viktuppgång etc. Detta är bara några av alla symptom jag hade.

Min vändpunkt kom när jag åkte hem till min mamma. Min mamma är 83 år och vi har varit med om ganska mycket ihop jag och min mamma. Hon bara tittade på mig och sa, men Berith du är ju i klimakteriet fattar du väl, ”och det kan du väl förstå att hur skall någon läkare fatta  att du är i klimakteriet när jag inte ens själv kan tro att du är en dag över 30 och då är du ändå min dotter så jag om någon borde ju veta att du är 50 år”. (tänk på att det är min mamma som sa det som fortfarande tycker att jag är hennes lilla tös, lilla Bibbi kallar hon mig).

Hihi…jo jo, men vad ska jag göra då mamma! Hennes första ord om vad jag skulle göra löd…..”ÄT SALLAD”…ja men mamma jag kan ju inte leva på sallad då kommer jag inte att kunna tänka, jag skall ju jobba också! Försökte jag….”DET ÄR BARA ATT BESTÄMMA SIG BERITH”….ok ni som inte känner min mamma. Så här ligger det till att oavsett om min mamma är 83 eller inte så har hon en vilja av stål som kan försätta berg. Så har det alltid varit. Jag har med tiden och stigande ålder lärt mig att det min mamma säger oftast stämmer oavsett vad jag tycker om det! 🙂 🙂

Vi hade en diskussion jag och mamma som löd ungefär så här……

– Men mamma jag kan inte äta bara sallad, jag kommer att dö eller svälta ihjäl. Jag skall ju jobba också och fungera och kunna tänka!

– Ja ja men bli tjock då! Det är bara att bestämma sig men gnäll inte då, köp större kläder.

– Ok, men exakt vad menar du att jag skall äta?

– Sallad

– Jo, jag hör det, men vad skall den innehålla?

– Sallad, du vet gröna blad, tomater, gurka, kanske paprika! (hahahahaha hon är roligt också)

– Ja men mer då?

– Det är en sallad! 🙂

– Men du måste väl ha något mer i som kött eller kycklig, räkor.

– NEJ, bara sallad.

– Ska jag leva på det.

– Ja men du får äta så mycket sallad du vill. 🙂 (snällt)

– Åhh Tack mamma! 🙁

– Men mellanmål då, Kan jag äta bananer

– Nej bananer är förbjudet. Bara äpplen det är mindre kalorier och mindre socker.

– Ja men äpplen mättar ju inte heller…

– Det är så enkelt som att bestämma sig Berith. (Hon kallar mig alltd Berith när hon är allvarlig och Lilla Bibbi alltid annars). Kan jag som är 83 år och har en opererad höft och kan inte gå längre än max 1 kilometer och då med käpp. Om jag kan gå ner 10 kilo på en månad så skall väl du unga friska människa kunna göra samma sak fast du kan röra på dig. BESTÄM dig Berith.

Där någonstans fick hon mig…jag insåg verkligen att som mamma sa att om hon kan som är 83 år och knappt kan gå, så borde väl jag kunna! På riktigt! Där fick hon mig och med den meningen bestämde jag mig. Kan hon kan fasen jag också! Kan jag så kan banne mig ni också! Jag lovar det!

Jag fick många bra råd av min mamma, mer än att äta sallad och jag har tänkt att jag skall dela med mig av dom här!

Mellan mars och juni 2016 så lade jag nästan inte ut några bilder på bloggen och gjorde jag det så var det oftast gamla bilder. Jag hade uttryckligen bara gått upp och gått upp. Kände mig oerhört obekväm i min egen kropp! Nu äntligen känner jag mig mogen för att visa några av dom, men just nu räcker det nog med dessa för att ni skall förstå …. mellan dessa bilder skiljer det 18 kg! Jag har nu 4 kg kvar till min målvikt. Bilden till höger tog jag för bara en vecka sedan!

Nu handlar 80% av lösningen för mig om kost och bara 20% är träning. Bilden till vänster var strax innan jag tog beslutet att kasta upp allt i luften som jag tidigare trott på och börja om helt från början. De kläderna jag har på bilden till vänster är kläderna i storlek 44. På bilden bredvid har jag gått ner 18 kg och har storlek 36.