Nu skall jag berätta varför jag bestämde mig för att gå en kurs med vardagslydnad med min fina Popcorn. Det var inte bara för att även han skulle få lite egentid, utan det finns ett annat skäl.

Han har nämligen sedan Lufsen och BAMBAM båda gått bort utvecklat en på gränsen till aggresiv inställning till andra hundar. Dock inte till Fonzen tack och lov. Det är hans gullegris. Vi har provat allt, men inget fungerar och till slut måste man bara komma ur sin egen tankebana och låta ett proffs hjälpa till. Jag har känslan av att han är rädd, men vi vill ju inte att han smittar av denna känsla på Fonzen. Jag vill också säkerställa att det inte är agresivitet.

Så i dialog med Ninna på Sandens Hundskola bestämde vi att efter som Popcorn gått på valpskola och var duktigast i världen, så är arenan inte ny för honom. Men det vore intressant att se hur han reagerar när det är så mycket hundar runt om kring under ordnade former.

Vi fick en lite avskild plats att sitta på så att Popcorn skulle känna sig lite mer säker. Han började att skälla på allt och alla och jag satte mig ner och lade händerna på hans bröstkorg och matade honom med köttbullar så fort han var tyst. Det funkade bättre och bättre ju längre tiden gick. Vi övade på att sitta kvar fast alla andra rörde på sig. Trots att någon av de andra hundägarna inte lyssnat på Ninna och bestämde sig för att snedda över Popcorns säkerhetszon. Vid ett tillfälle så tappar jag ”gud förbjude” kopplet när han skall göra ett utfall, och Popcorn springer iväg, men blir så rädd av att vara lös utan mig så han bara hukar och vänder om! Inte bra att jag tappade kopplet, men så glad jag blev, att det verkligen visade sig att han faktiskt bara är helt livrädd. För det innebär att jag faktiskt kan träna ur honom denna känsla. Så tacksam! Så med facit i hand, var det faktiskt bra att jag tappade kopplet!

När Popcorn var liten så fanns både Lufsen och BAMBAM i vårt hem, de tog alltid tagit hand om alla hundmöten. Snällaste vovvarna i världen och älskade andra och från början hade jag 4 stycken samtidig, och Popcorn behövde aldrig hjälpa till. Helt plötstligt står Popcorn ensam med att bemöta hundmötena och han skall dessutom försöka skydda lille Fonzen, inte undra på att han blivit så arg och orolig! Så nu skall vi öva på detta med hundmöten och han var så fantastiskt duktig i går på hundskolan. Han tyckte det var roligt men det var som sagt med en skräck blandad känsla. I slutet gjorde han konster och struntade i dom andra tillfälligt! Bra framsteg!

Det som kändes riktigt bra var att han verkligen kände mitt stöd när jag lade båda händerna på hans bröstkorg. Det var mitt sätt att säga till honom ”att jag tar hand om detta Popcorn du behöver inte oroa dig” och det fungerade. Nu skall vi bara träna på detta i tid och otid, så han känner att han behöver inte skydda och inte ta hand om möten när vi möter en annan hund. Vi är alla individer glöm aldrig det, och även hundar har rätt att inte tycka det är roligt att prata med främande hundar. Handen på hjärtat hur många gånger går du fram och pratar med en helt okänd människa på stan, eller på alla du möter??! 🙂 Ja hundar har också känslor precis som du och jag!

De här bilderna säger mer än tusen ord, så här ser min vovve ut när han är glad och exalterad för han vet att det skall hända något kul som innefattar honom!! Detta var innan vi gick i väg till hundskolan.

Hans ryggsäck…

Hans sittdyna…

Hans leksak och en stor påse med köttbullar i små bitar! Det betyder nu skall vi träna och han älskar det! I morgon kväll skall jag dessutom på en föreläsning om ”Problem med hundmöten” mellan 18-21 det är därför jag har en träningsfri dag i morgon. Det är lika viktigt att ta sin hund´s problem på allvar som en människa eller ens barn. De är också en del av familjen! Jag skall skriva mer om detta när jag varit på föreläsningen. Jag hoppas jag kan lära något vidare till er.