Ja nu är det en vecka sedan jag skrev något här. Ni undrar säkert vart jag tog vägen och sanningen är den att alltihopa med en kollegas hastiga bortgång när vi skulle hälsa på honom i måndags på det Hospice som han flyttat till tog mig hårt! Jag var tvungen att ta en brake och är änu inte riktigt ok men jag skall försöka så gott jag kan!
Jag skall skriva lite mer om detta sedan men justs nu behöver jag fokusera på något annat för att försöka komma tillbaka igen! Så jag börjar med min träningsuppföljning som av samma skäl står helt stilla. Jag har varit ute på min löprunda på 10 kilometer 3 gånger denna veckan och det har gått hyffsat bra, och jag är mer tacksam att jag klarade det alls! Jag har glömt bort att göra min rehab övningar och kom på det igår och det känns som om tiden stått stilla!
Nu måste jag försöka ta mig tillbaka igen och tänker att det är bättre att jag går och tränar än att sitta hemma och grubblar på detta för det gör ingen människa bättre, även om träningen går dåligt så är det bättre att jag tar mig dit och får lite träning gjord än ingen alls och känner mig onyttig!
Jag hoppas ni får en fin måndag och jag måste nu försöka vända mitt skepp och komma igen. Vet inte hur just nu, men vet att jag måste! 🙂 Ville inte alls skriva i min blogg och har tänkt på att sluta med allting tvärt…men jag skall tänka över det en stund. Göra som jag brukar, inte ta några avgörande beslut i stunder som dessa.
Hej!
Det var väldigt tråkigt att läsa om din vän!
Livet kan vara så orättvist och det händer saker som man aldrig kan vara beredd på.
Jag vet hur det känns att förlora någon nära,min bror dog för 14 år sedan,endast 28 år gammal.Förstår fortfarande inte att det gått så lång tid.
Tiden läker alla sår som dem säger,visst går man vidare med livet,men det blir aldrig detsamma och saknaden finns alltid där.
Jag hoppas att du ska finna orken i dina hundar,träning och din sambo!
Hade själv önskat att någon sagt dessa orden till mig eller stöttat mig,men tyvärr fick jag aldrig uppleva det.
Lycka till,och ta en dag i taget.
Kram Rebecka
Tack söta Rebecka, Precis som du säger så blir det inte som innan. Måste varit fruktansvärt att din bror gick bort och jag förstår att du har ett tomrum. Det som är så konstigt är att livet ”bara fortsätter”. Tack för dom vänliga orden och för att du tog dig tid att skriva!
Just nu försöker jag bara att ”ta tag” i det nödvändigaste och jag är väldigt tacksam att jag har mina hundar som inte förstår men som ändå förstår och som alltid är lika glada oavsestt vad som händer!
Jag skall göra som du säger och ta en dag i taget och se hur jag känner, träningen skall jag försöka genomföra för jag vet att jag i slutändan mår bättre av det!
Tack igen!
Stor kram
//Berith