I helgen har jag brottats med datatekniska lösningar. Jag har gjort en liten blogg till mina vovvar som ni kunde läsa om i går kväll. Om ni missat detta så hittar ni de första inläggen HÄR. Väldigt kul faktiskt att skriva en blogg med vovvarnas tankar. Det säger faktiskt en hel del om mig som person. Jag tror själv att jag kan prata med hundarna och dom verkar förstå mig, och jag gör det konstant.

Jag fick lära mig tidigt av min mamma att alla har känslor, det gav mig en väldigt trygghet tror jag. Jag tog hand om mina nallar och dockor som om dom var levande. Jag var övertygad att det visst fanns liv i även det som kan verka som döda ting. Hon insisterade alltid på att nallar och dockor och djur hade känslor och att man kunde prata med dom, och jag har alltid gjort det sedan dess, jag har liksom ärvt det där.

Det här är en av de söta bilderna som fick bli en av de huvudbilderna på deras blogg. En bild som visar en väldigt busig Fonzen, där han till och med ser lite farlig ut, men gudarna skall veta att han är allt annat än farlig. Han är det gulligaste, raraste Cavalier jag någonsin haft. Just därför är denna bild extra kul.

Så jag är väldigt rädd om mjukisdjur, riktiga djur och så klart om mina alldeles egna levande och riktiga mjukisdjur vovvarna förstås.

Jag är den som låtsas vara vovvarnas röst här hemma och kan ställa frågor till Stefan. Vovvar har också en röst. Det är liksom en del av mig. Kanske inte så konstigt att barn brukar gilla mig, jag är liksom på deras nivå redan från början.

Ni vet väl hur sången går….som jag fortfarande sjunger då och då! Att jag kan den utan till säger också en del om mig! För när jag var liten fanns det någon som hette Fablerna Värld!

Hej uggla tjena moss
Kom hit en stund till oss
Vi sitter ju här
Här? Visst ni sitter ju där
Och läser du för oss nått ur fablernas värld.
Jaha nått ur fablernas värld.
Där kan man läsa ur allting är
och hur det står till med både folk och fä
Vadå?
Låt se
Vad menar du med det?
Joo! Här står vad djuren gör och tänker, 
djur har också mänskors känslor,
djuren är väl också mänskor.
Ja det är just vad dom är,
I fablernas värld, i fablernas värld

Ja där fick ni veta något om mig som ni inte kände till innan. Jag är ofantligt barnslig men det är jag både glad och stolt över, jag vågar verkligen bejaka barnet i mig även som vuxen! Något fler borde försöka med.