Som jag skrivit om i går är jag med i ett reportage i tidningen M-magasin som är ute i butikerna nu! Så roligt att lilla jag fick vara med! Jag vill verkligen prata om det ämne som jag brinner för. Man behöver inte vara i klimakteret för att intressera sig, för dels handlar det om viktnedgång och det handlar också om att man kanske kan hjälpa och guida någon i sin omgivning som hamnat där jag hamnade! Någon som verkligen tror att nu när man kommer i klimakteriet är det kört, och jag kommer aldrig kunna gå ner dom kilona igen!
Jag trodde också så i början, eller jag trodde rättare sagt att jag var sjuk! Riktigt sjuk. Bara det att ingen läkare kunna hitta felet och alla trodde det var sköldkörteln. Vilket det inte var. Mina värden var mer än perfekta! Skall tillägga att jag typ aldrig gått till doktorn för jag har aldrig varit sjuk.
Allt började egentligen mycket mycket tidigare. Men det är först i efterhand jag har kunna förstå det. Där och då så kändes det som jag blev sjuk väldigt fort. Jag som hade tränat hårt i större delen av mitt liv. Jag tränade 5-6 gånger i veckan. Sprang milen på rekordtid. Tyckte själv att jag var grym, och började så smått fundera på att börja ställa upp i tävlingar. Men något hände på vägen. Jag blev svagare, min kropp kändes trött och jag pushade mig själv vidare. Vid jul 2015 trodde jag att jag övertränat mig, all logik sa att så inte var fallet men jag kunde inte dra någon annan slutsats. Jag hade trots allt väldigt mycket erfarenhet av träning under alla år.
Jag vilade mig men inget hjäpte och inget blev bättre. I januari fick jag ont i en arm så det strålade ut i fingerspetsarna. Det var det som fick mig att gå till doktorn och boka en tid! Min omgivning trodde att det var förstadiet till en hjärtinfarkt, det trodde dock inte jag. Jag fick komma till en specialist i kvinnosjukdomar. Ja ni hörde rätt! Att denna specialist inte kunde dra slutsatsen att jag var i klimakteriet det har jag funderat på många gånger i efterhand.
Han fokuserade mest på att jag var i en sådan fantastisk form, enligt honom, han jämförde mig med sina andra patienter! Jag var tvär-arg! Prover togs och jag tänke för mig själv, att han skall få se. Det tog 14 dagar innan jag fick komma tillbaka och fick svar på alla prover. De visade sig att ALLT var fantastiskt. Ingen tendens till att jag skulle ha några probelm med sköldkörteln som de trodde utan snarare tvärt om var alla värden så bra att han tyckte att jag skulle hjula ut! Jag hade en vilopuls på 54 slag i minuten som 50-åring.
Jag var arg, mådde skit och läkaren tyckte att jag mådde bra. Jag bokade en ny tid och ville komma någon annanstans.
Samma visa!
Här har ni mig som vid den tidpunktentidigare tränat 5-6 dagar i veckan, sprungit milen åtminsonte 3 ggr i veckan ovanpå all träning och helt plötsligt fick jag släpa mig runt 3 kilometer och fokusera på varje steg för att ens kunna springa framåt! Jag gav upp! Jag gick upp i snitt 1 kg i veckan och snart hade jag adderat 19 kg. Fattar ni 19 kg. Där och då en dag så tog det fullständigt skurv. Jag packade min väska och sa till Stefan att jag åker till min mamma några dagar. Det är nog det bästa jag har gjort!
Så här såg jag ut då ungefär. Vid denna tidpunkt tog jag väldigt få eller inga foton på mig själv. Jag var helt vansinnigt arg på mig själv och omgivningen för att detta hänt mig. Jag kände mig maktlös.
Här är en bild som jag hittade, det set jag har på mig är i storlek 44. Jag använde det en enda gång för jag bestämde mig för att nu JÄVLAR jag vägrar att acceptera att se ut så här! Den enda fördelen jag har, är att allting lägger sig jämt över min kropp. Jag fick inte längre på mig mina kläder så detta set var jag tvungen att köpa för att alls ha något som inte satt åt. I dag har jag storlek 36 och har gått ner totalt 20 kg!
…fortsättning följer!