Att våga vara annorlunda kan betyda massor. Att stå ut från mängden. Själv har jag alltid älskat att vara annorlunda och det har känts som en av mina styrkor. När jag var 12 år, så sydde jag klänningar på mitt flickrum, tog på mig en klänning med pingvinärm och ett stort skärp och en skärmhatt och gick ut med hunden på min lilla gata på landet. Tror ni att folk hängde ut genom fönstret! 🙂 Jag älskade den känslan, att folk tittade på mig! Jag ville inget hellre än att vara annorlunda. Jag kunde höra dom säga ”nu kommer hon igen galningen, kolla hur hon ser ut i dag” och jag älskade det.
Min storebror retade mig för allt mellan himmel och jord, mitt hår, vilka skor jag hade, att jag skulle bli en tant med blått hår när jag blev gammal och på något underligt vis så gillade jag att andra såg att jag inte var som dom.
Jag var inte tjejen i skolan som hade massor av kompisar, jag hade egentligen ingen bästis. Jag kan inte säga att jag var mobbad för det är ett starkt ord, men jag var lite utfrusen men det bekom mig inte riktigt. Jag visste på något sätt att jag var starkare än dom. Jag hatade när dom utsatte andra för mobbing och försökte så gott jag kunde vara den som tog försvar av den svage. Jag hade ingen given vän att äta med på rasten. Jag gick till matsalen och åt helt enkelt.
Jag var den som tyckte rökning var töntigt, fattade inte som 13-åring att man kunde vara så otroligt korkad och stå och suga in gift på rasterna i rökrutan och samtidigt tro att man var cool. Jag tycket att de var så töntiga och såg redan då att det där var bara ren och skär osäkerhet. Dom skyltade med sin osäkerhet. Ett sätt att bli accepterade. Samtidigt kände jag mig aldrig ensam jag kände att om priset var att jag skulle göra saker för att vara andra till lags då kunde det kvitta mig totalt! Jag var min egen och jag tror att jag alltid har varit det.
En kompis jag hade som var ett år äldre än mig och bodde på samma gata, henne lekte jag när jag var hemma. Även här blev jag utfryst ibland när hon var med tjejer i sin egen ålder. Men på något sätt så accepterade jag det och gjorde mina grejer! Svårt att förklara.
Hos killar var jag däremot populär. Jag kommer aldrig glömma när en av stadens på den tiden fräckaste killar som var fler år äldre än mig ville bli ihop med mig. Han kom hem och ringde på dörren för han hade bett om en dejt. Min mamma öppnade dörren och sa. ”Vill du verkligen gå ut med en tjej som ser ut så här?” Vad hon menade var att jag hade håret stående ungefär 1,5 decimeter rakt upp med hjälp av sockervatten för jag tyckte det var coolt. Jag älskade när andra inte kunde acceptera mitt utseende som min mamma. Vad andra tyckte, oavsett om det var en kille eller min mamma det brydde jag mig inte alls om, eller jo förresten jag gillade det! Vad jag fick allt det där självförtroendet ifrån det vet jag inte jag kan bara säga att det känns om jag föddes med det, att det ligger i mina gener och jag känner precis samma sak i dag. I själva verket var det med all säkerhet min mamma som stärkte mig under alla år, men för mig så känns det som om jag alltid har känt det likadant.
Jag har alltid hatat orättvisor. Jag har alltid hatat människor som försöker mobba andra. Dom människorna är ingenting annat än väldigt små och osäkra individer. Jag skulle göra allt för att överföra lite av min egen energi på dom som inte känner sig lika tuffa som mig. Ibland önskar jag att jag kunde tanka över lite av det till någon i behov. Jag skulle göra det med glädje.
Jag är ibland tuff på oförklarligt vis som en gång på Kungsportsplatsen en mörk kväll när jag jobbat nattskift på McDonalds. Kom det fram en knarkare och bad mig om en krona! Jag var 19 år och hade ca 1000 kr i plånboken. Jag blev sur och sa ” jag har inga pengar” han gav sig inte utan stod kvar och tjatade. Jag sa nej flertalet gånger. Helt plötsligt blev han helt iskall och såg inte längre ut som den knarkare jag först trodde. Han drog upp en pistol ur fickan och tryckte den i min min mage höll med andra handen bakom ryggen och väste ”ta hit din plånbok”. Jag blev så in i helvete förbannat arg, så arg som jag inte ens kan beskriva! Så jag tittade honom rakt i ögonen och skrek ”skjut mig då för helvete din jävla knarkarjävel om du vågar”. Han stoppade snabbt ner sin pistol och sprang sin väg in i den mörka Vasaparken! Själv stod jag där och tänkte ”den jäveln” tro att han kan komma här och befalla mig vad jag skall göra. Det är en av mina sidor, jag blir totalt orädd när situationen är tuff.
Vad vill jag säga med detta. Jag tror att vi i mångt och mycket har formats mycket av vår uppväxt men samtidigt önskar jag att fler kunde bejaka sina verkliga JAG och inte jaga något ouppnåligt som dom inte är födda till. Att acceptera sig själva men samtidigt bejaka sig själva! Det hade jag önskat om jag fick önska något för världen!
I dag kanske jag ser högst normal ut men på insidan är jag precis den samma. Jag säger gärna vad jag tycker och jag har fruktansvärt svårt att förstå mig på mobbing och utfrysning av andra människor. Varför är det så svårt att förstå att vi alla är individer och att vi istället använder oss av varandras olikheter och förstår hur fantastiskt det faktiskt kan var och vad vi kan uppnå med det!
Varför skriver jag nu detta. Jo för att idag har jag försökt att stötta en tjej som varit väldigt ledsen för att hon känner sig mobbad. Det är så fruktansvärt och jag önskar av hela mitt hjärta att jag bara kunde placera mitt hjärta och hjärna i henne för några dagar att ta henna igenom detta!