Vi måste verkligen prata mer om klimakteriet, och detta inlägg är viktigt att alla åldrar och kön läser för det är så viktigt att sprida informationen. Du som är yngre kanske kan hjälpa din mamma, eller du som är man kanske kan hjälpa din partner eller din väninna. När man kommer in i klimakteret så förändras i värsta fall hela ens värld. I bästa fall så får man svallningar eller inget alls.

Här kommer före- och efter bilder, på vänser sida ser du hur jag plötsligt såg ut efter att ha kommit in i klimakteriet och gick upp 16 kg på lika många veckor! Helt utan förvarning. Bilden bredvid är när jag efter 12 veckor av total fokus verkligen ändrat hela min livsstil! Men utan all pepp, hjälp och förståelse från min sambo och tack vara min mamma hade jag aldrig kommit dit!

När jag kom in i klimakteriet så förstod ingen vad jag drabbats av. Jag kopplade inte ens själv att det kunde vara klimakteriet. Ingen pratar om klimakteriet för det är liksom lite skämmigt för det betyder att vi ”blir gamla”. Idag skall alla var unga för evigt. Vi måste prata mer om klimakteriet för det är en sådan extremt stor omställning för väldigt många kvinnor, och kanske är det för att det inte drabbar riktigt alla som det viftas bort!? Eller för att det är ett tecken på att kvinnan nu är ”obrukbar” i fortplantningssyfte.

Jag pratar själv om klimakteriet så fort jag får tillfälle, med alla. Jag struntar i att det är lite pinsamt (tycker många) för jag tänker att vi måste prata om det för att sprida kunskapen. Vissa drabbas inte, men det har inte med inställning att göra för det har med hormoner att göra!

Efter 4 månaders kämpande kände jag mig åter som mig själv. Denna bilden är från min 50 års dag som jag hade satt som mål och lovat mig själv att åter vara i form. Det är den tuffaste kampen jag någonsin gjort när det kommer till träning, och den stora utmaningen var att kämpa fast jag inte mådde bra och kände mig ganska svag!

När jag kom in i klimakteriet så kom det först smygande vilket gjorde att jag inte förstod vad som hände. Däremot uteblev träningsresultaten helt. Jag tränade vid tillfället stenhårt 6 dagar i veckan, men kände mig svagare för varje dag på gymmet. Trodde först jag blivit överansträngd och övertränad. Jag kunde inte längre lyfta vikter jag tidigare lyft utan blev svagare och svagare och var tvungen att gå ner i vikter. Till slut kom jag till en punkt när jag trodde kroppen var övertränad och beslöt att ge mig själv en vilovecka. Viloveckan blev sammanlagt 3 veckor för jag kände mig svag!

Det började svartna för ögonen av ingen andledning och jag kände mig allmänt ”klen och svag” jag som tränat styrketräning hårt och borde känna mig både fit och stark.

Jag gick till 3 av varandra oberoende läkare, och två av dom var specialister på kvinnosjukdomar. Jag hade aldrig varit sjuk på detta sätt tidigare och kände mig förfärlig. Man tog prover och trodde jag hade fel på sköldkörteln men alla prover visade sig vara fantastiska. Vilket inte bidrog till att dom lyssnade på mig och alla konstiga symtomjag hade. Allt från ont i leder, yrsel, stickningar i tungan, svag, orkeslös, tung i kroppen som om den vägde ett ton till att jag hade fyskiskt ont i benstommen på vissa ställen.

Jag hade ingen ork att träna, så min enda möjlighet var att ta promenader, något jag aldrig tidigare gjort. Jag hade tränat stenhårda pass på gymmet eller sprungit milen! Nu kunde jag knappt släpa mig runt 3 kilometer och fick fokusera på att lyfta ett ben i taget. Det slutade med att jag tog promenader men mitt i en promenad kunde jag bara känna mig helt snurrig och det svartnade för ögonen, och Stefan fick komma och hämta mig. Jag vågade inte lämna hemmet utan telefon!

Nu kom den värsta fasen, helt plötsligt och utan förvarning så började jag öka i vikt, precis som allting jag åt blev fett! Jag gick utan föregående varning upp 1 kg i veckan, när vågen stod på 84 kg mot mina vanliga 64-57 så fick jag panik!

Jag tog några dagar ledigt och åkte upp till min mamma i Mariestad som efter att ha lyssnat på mig sa, ”men Berith du är i klimakteriet förstår du väl”. Där hade jag gått, kämpat och slagits, varit hos flera s k kvinnoläkare som viftade bort mina krämpor för att jag var för fit och jämförde mig med ”tanterna i väntrummet” att jag skulle vara glad över alla mina muskler. Att jag sedan addert några kilo sa dom ”kunde vara hälsosamt”! Om inte en kvinnoläkare kan ge mig beskedet att jag är i klimakteriet, vem kan det då!???

Jag frågade mamma vad jag skulle göra och mamma sa att för att bli av med vikten så måste jag lägga om din kost och mitt sätt att tänka. När man kommer in i klimakteret behöver kroppen inte längre lika mycket energi och just nu har den säkert bara fått en flipp! Det var vad hon sa, att min kropp fått en FLIPP!

Jag behövde fokusera enligt vad min då 85-åriga mamma sa, 80% på kost och 20% på träning. Det var som att kasta upp allting jag trodde på i luften!

Jag lyssnade på mamma och tänkte att jag gör i princip vad som helst för att komma tillbaka till mitt vanliga jag, så jag bestämde mig för att ge det 4 veckor av total fokus på vad jag stoppade i mig. Träna på gym eller jogga var inte att tänka på, min kropp bar mig knappt.

Under fyra veckor så åt jag regelbundet som skalman men jag åt bara sallad och lättare måltider. Jag tog bort allting med salter i som t e x ramlösa. Jag drack bara och endast kranvatten. Inget godis, inget eller minimalt med socker. Det enda som jag unnade mig var mina cappuccino dom fick jag dricka så många jag ville på en dag. Något var jag tvugen att unna mig! Till mellanmål åt jag skivade äpplen, kände jag en hunger så åt jag ett skivat äpple till!

Det var början på min väg tillbaka, to be continued…