Ni som följer mig vet att jag har en jobbig period. Min mamma gick bort den 24 februari i år. Jag har kämpat med detta. Ja, hon var gammal och hade hunnit fylla 92 och skulle fylla 93 år i den 13 maj. Allt det där spelar ingen roll för hon var min mamma. Det går liksom aldrig att förbereda sig men livet fortsätter.

Vi hade dessutom ”bestämt” att hon skulle bli 100 år, att det var målet. När jag säger bestämt så brukade vi skoja om det min mamma och jag. Hon ville förbereda mig på att hon skulle dö, och ville att vi skulle prata om det i bland. Det var då vi gjorde upp om det här ”avtalet” på skoj.

Kroppen ville något annat

Men kroppen ville något annat och hennes hjärta stannade när hon var på sjukhuset för en genomgång! Det jag får tacka för är att hon aldirg blev ”något paket”, det var det hon sa att hon aldrig ville blir. Mamma hade sin egen lägenhet och hon var helt klar i huvudet. Mamma hade lite svårt att gå så hon gick med rullator när hon var ute, men hemma i lägenehten använde hon den inte. Hon hade opererat höften 2 ggr och bytt ut höfkulan. Hon löste korsord varje dag för att hålla hjärnan igång som hon sa.

Tacksamhet

Jag känner en otrolig tacksamhet för att hon aldrig blev något paket. Hon var vid sina fulla sinen in i det sista även om hon hade ont i magen och dom kunde inte hitta problemet. Därav skulle hon vara inlagd i 14 dagar för att göra en fullständig genomgång, men det hann bara gå 2 dagar så stannade hjärtat.

Livet fortsätter….

Kan låta hårt! Men jag vet att min mamma hade velat det. Mamma var den där superstarka personen som alltid såg på allting med verklighetens ögon. Hon som alltid gick vidare och inte grävde ner sig. Hon som tog tag i saker som var jobbiga i stället för att ”gå omrking och tänka på hur jobbigt det var”. Självklart är jag fortfarande ledsen och jag tillåter mig att vara det och det kommer över mig i bland. Som idag på lördag morgon. Därför känndes det bra att skriva detta.

Mamma var stark

Hon som hade en man, min pappa, som fick diagonesen Alzeimers när dom var mitt livet. Jag var 8 år, men hon rattade det med 3 barn. Hon bara gjorde det. Mamma bestämde att han skulle tas om hand i hemmet så långt som var möjligt. Hon jobbade dubbelt för att klara ekonomin. Det var sådan hon var! Vi hade en hemsamarit som var hemma någora timmar på dagen och gjorde lunch åt min pappa. Sedan kom jag hem från skolan och fick säkerställa att han fick middag (som mamma lagat på helgen för hela veckan).

Hennes glädje

Mamma var alltid glad. Hennes glädje gick inte att ta miste på. Hon väckte mig på morgonen med sång varje dag. Hon var alltid glad men hon kunde också vara sträng, och man hade en otrolig respekt för henne. Sa mamma NEJ så var det nej, och ingen ide att argumentera. Hon var i princip aldrig arg om man inte hade gjort något verkligt dumt. Regler som hon satte upp var till för att hållas, och det var den enda gången hon kunde bli arg.

Hon var i princip alltid glad. Varje enskild dag så vaknade hon glad!

När man var liten och argumenterade med henne om att ”kan jag inte få stanna en halvtimma längre, en halvtimma spelar väl ingen roll mamma! Då sa mamma ”bra om en halvtimma inte spelar någon roll så kommer du hem en halvtimma tidigare om du fortsätter att tjata”. Så var den diskusionen slut. Vi brukade skratta åt det där i hop nu när man är vuxen. Men hon var ensam med 3 barn och hon var tvungen att vara principfast.

Vi hade allt vi önskade

Jag vet inte hur hon fick ihop det. Men hon var bra på att spara pengar och hushålla! Vi fick alltid det vi ville ha. Vi fick nya vår- och höst garderober, hon snålade aldrig. För mig är det fortfarande en gåta hur hon fick ihop allt. Inför varje födelsedag och jul lyckades hon alltid säga till oss barn att nu hade hon inte mycket pengar så vi fick inte förvänta oss något. Det konstiga är att varje gång trodde vi henne 100%! Sedan blev vi alltid förvånade och väldigt glada, över alla fina presenter vi fick som vi önskat oss.

Hon kunde verkligen konsten att ge oss låga förväntningar och vända det till något positiv utan att vara dramatisk.

Alltid peppande

Hon som peppade och sa att ”du är stark Berit, detta fixar du, du och jag är väldigt lika”. Hon hade rätt. Jag har fått hennes humör, hennes glädje, hennes tokighet, hennes styrka att klara av saker och ting, hennes förmåga att inte älta, men att prata om det på ett balanserat och fakta baserat sätt. Att alltid jobba hårt, för som hon sa, det lönar sig. Jobba hårt Berit. Det har jag alltid gjort. Jag har alltid älskat mitt arbete precis som hon gjorde.

Mamma talade ständigt om hur duktig hon tyckte att man var. Hon talade om vad man var bra på, vilket gjorde att jag växte upp men ett stort självförtroende och självklänsla som jag har med mig för alltid.

Allt det där har jag henne att tacka för och jag är så otroligt tacksam för en uppväxt jag fick. Även om den var kantad av svårgheter men en pappa som var väldigt sjuk, så är jag även tacksam för det. Det fick mig också att växa och förstå att livet är ibland svårt men man måste ta sig igenom det änd.

Mamma du är föralltid i mina tankar. Jag älskar dig! Du är den bästa mamman någonsin, det vet jag till 100%!