Just idag hörde jag på nyheterna att dom hittat ännu en nyckel till gåtan om sjukdomen Alzeimer! Att man i framtiden hoppas och tror att man helt skall kunna stoppa upp sjukdomen. Vilken lycka det skulle vara, önskar att den möjligheten funnits när jag var liten och min pappa drabbades.

Själv har jag en alldeles speciell relation till sjukdomen Alzeimers. När jag var liten så blev min pappa sjuk någon gång när jag gick i 1:a klass, det började smygande. Mitt absolut första minne av detta är en morgon när jag skulle till skolan och satt och åt frukost  med min trallande mamma som alltid var på gott humör. Pappa hade åkt till jobbet tidigt, precis som vanligt. Han var instrumentmakare och tillverkade bland annat gitarrer, fioler och cittor. Plötsligt kom pappa inspringande med andan i halsen och sa till mamma.

Det är något fel på bilen!!

Jasså, sa mamma. Vadå för fel?

Det finns inget ljus på den? Sa pappa

Va? Sa mamma. Vad konstigt!!

Pappa hade en alldeles ny röd fin Volvo Amazon. De gick båda ut tillsammans och mamma kom in igen efter en liten stund och var lite konfunderad. Hon sa högt ”han hade bara glömt att sätta på billjuset”. Jag fortsatte äta min frukost helt ovetande om frustrationen min mamma kände. Min pappa kom inspringande igen, och sa ”Inga-Maj (min mamma heter så) du får hjälpa mig för bilen står åt fel håll?

Nu blev min mamma riktigt arg, sprang ut vände bilen och frågade pappa argt vad det var för fel på honom! Denna morgon var min mamma riktigt arg och det var verkligen inte likt henne. Mamma var alltid trallande glad och sjöng och fixade hemma med storbak och städning, men den här morgonen var hon sig helt olik. Det skulle ta flera år innan jag riktigt förstod varför och hur denna händelsen hängde ihop med allt som sedan skullle hända! Detta var år 1974.

Det skulle visa sig ta många år innan min pappa fick en diagnos Alzeimers sjukdom. Det skulle också hinna hända massor av incidenter på vägen som är helt omöjligt att berätta här! 1 på 1000 får Alzeimers innan 65 års ålder, min pappa var en av dom. Det skulle bli många jobbiga år och en hård kamp med både sjukvården och hela den emetionella resan genom detta! Min pappa var 55 år när det började! Han dog när han var 67 år gammal av en lunginflammation som till sist tog hans liv. Jag var då 19 år gammal. Hade då levt med en väldigt sjuk pappa i hela mitt liv.

Hela min uppväxt bestod i att ta hand om min pappa tillsammans med min mamma. Mina syskon som var mycket äldre än jag och studerade i Stockholm och jobbade och hade för länge sedan flyttat hemifrån när pappa var riktigt sjuk. Det var jag och mamma som tog hand om pappa när han bara blev sämre och sämre. Vi hade en hemsamarit som var hemma när mamma jobbade och sedan mötte jag upp när jag kom hem från skolan. Mamma jobbade ofta kväll och kom hem kl 22.00, och då fick jag mata och lägga min pappa, och ge honom dom tabletter han skulle ha. När jag var i tonåren var Alzeimern så långt gången att han bara undantagsvis kom ihåg vem jag var, än mindre vad jag hette. Han hade tappat tal-centrat, d v s han kunde inte längre göra sig förstådd. Det värsta som jag tyckte då, var nog när han hade duschat och kom ut naken med kalsongerna på huvudet. Helt enkelt för att han visste inte vad kalsonger var för något. Så han gissade sig till var dom skulle sitta och det blev oftast fel!

Jag vet att detta låter fel, men jag var tacksam när han dog. Jag flyttade till Göteborg 14 dagar senare. Pappa dog den 1 februari 1986 samma natt som Olof Palme blev skjuten. Jag kommer ihåg att jag satt och grät framför TV:n ömsom för att Palme var död, ömsom för att pappa var död.

När jag var yngre frågade ofta människor mig hur det var att växa upp med en far som var sjuk och att behöva ta hand om sin far när man var så ung….hur skall jag kunna svara på det, jag har aldrig vetat något annat, vet inte skillnaden och jämför inte. Det har naturligtvis format mig till den jag är. Det jag vet är att det har gjort mig enormt tuff. Så mig är det ingen som någonsin kan ”sätta sig på”, jag har alltid gått min egen väg! Under allt det där är jag också en enormt snäll som person, i bland för snäll!

Vad vill jag säga med denna historien, jo att vi alla har vår egen historia och upplevelser varför vi blir på ett visst sätt. Vissa männisor spenderar en hel livstid och försöka förstå vad de gått igenom. Jag behöver inte det, jag har aldrig funderat på det varken då eller nu, för det tjänar ingenting till!! Historia är historia och inget annat, det enda jag kan göra någonting åt är framtiden.

Ja, jag har blivit en tuff jäkel som inte tar någonting för givet och som vet att allting kan förändras från ena dagen till den andra. Historien är också en av anledningarna till att jag aldrig haft någon längtan efter egna barn, jag lovade mig själv där och då att jag aldrig ville att någon någonsin skulle vara beroende av mig igen! Kanske inte helt logiskt, men människan är inte logisk i alla avseenden. Det var min tolkning av det jag upplevt. Tolka mig inte fel, jag älskar barn och dom oftast mig.

Där fick ni en liten historia om vem jag är…ja det blev långt…men det är ju en blogg så ni läser ju bara hit om ni själva vill! 🙂 🙂