Min egen lilla lyckobubbla! 4 kommentarer


Frågan är hur det är att leva i min egen lilla lyckobubbla? Kanske är jag en lycklig tjej för att jag helt enkelt gör det som jag vill. Jag gör det som mitt hjärta tycker om och bankar lite extra för. Kankse har livet fört mig dit. För en sak är säker! Vi har alla har ett bagage att bära. Så även jag. Frågan är hur vi väljer att bär det!

De senaste dagarna har jag fått mycket tråkiga kommentarer på bloggar och för att vara riktigt ärlig så rör de mig inte i ryggen. Även om dom som skriver gör allt för att såra! Det enda jag vurmar för är att personerna som sitter bakom dessa kommentarer behöver göra något med sitt liv. De behöver vända den onda trenden. Dom behöver se livet och leva livet. Livet handlar om att glädja andra och sig själv så mycket man bara orkar.

Men samtidigt kan man inte annat än gapflabba när en tjej skriver att hon ”gått igenom alla mina kommentarer” hos en viss bloggar för att se vilka inlägg ”jag inte kommenterat”…och sen hävda att jag är galen…hahahaha, det toppade det hela på något vis! Kan inte sluta skratta när jag tänker på det! Hur galet är inte det! Men roligt mitt i alltihopa.

Att tycka om sitt liv

Alldeles oavsett vad någon annan tycker har det alltid varit min väg att just gå min egen väg. Jag har alltid varit min egen. Alltid stått upp för min åsikt. En anledning kan vara att jag väldigt tidigt var tvungen att ta mycket ansvar. Något jag gjorde utan att tänka för det var det som krävdes av mig.

När jag var liten så tog jag stort ansvar för min far som fick sjukdomen Alzeimer redan när jag bara var 8 år. Jag har skrivit om det tidigare och det har självklart format mig till den person jag är. När man går i grundsolan och är tvungen att skynda hem för att mata sin pappa för hemsamariten slutar klockan 16:00. Min pappa fick inte vara ensam, och min mamma var tvungen att jobba för att försörja oss.

Av dessa skäl hann jag inte, eller kunde inte umgås med kamrater i min egen ålder för jag var tvungen att skynda hem. Här fanns ingen tid att leka med jämnåriga. Det som gällde var att skynda hem till pappa som hade Alzeimer. Var det betungande? Jag valde att inte se det så! Men självklart var jag ledsen i bland. Men det har även gett mig något helt obetalbart, nämligen STYRKA och vänlighet och förståelse gentemot andra.

När pappa skulle lägga sig på kvällen, så satte han kalsonerna på huvudet och försökte dra tröjans ärmar på benen. Är man då inte så gammal utan fortfarand går i grundskolan och är tvungen att FIXA detta. Då förstår man att uppskatta det lilla i livet. Att se någon tyna bort är inte lätt. Att se någon tappa bort sin personlighet. Någon som inte lägre vet vem han själv är, och allra minst vem du är trots att du nu hunnit bli hans snart 13 åriga dotter.

Att glädja andra har blivit en del av mitt liv

När man har en mamma som gett mig allt i livet. Med det menar jag omdöme, sunt förnuft, värderingar, uppfostran att uppföra mig, glädje och åter glädje. Som om inte det vore nog så gav hon mig nya kläder, nya cyklar, ny stereo (så hette det då), nya möbler till rummet, ja allt du nu kan komma på. Fast jag vid tillfället inte förstod att hon jobbade trippelt för att få ihop allt. Jag trodde hon älskade att jobba! 🙂 🙂 Hon sa att vi hade gott om pengar. Hon fick mig åtminstone att tro det. Inte en enda gång har jag förstått att hon kämpade och ibland hade svårt med pengar!

När mamma och jag hade var sin dag i veckan när man fick vara ”ledig”. Jag fick fredagar och mamma lördagar! Är det då någon som kan förså att jag uppskattar det lilla i livet och förstår vikten av att vara glad snäll och tacksam för vad du har! Tacksam och vänlig mot dom du möter i livet. Det betyder inte på långa vägar att jag är menlös, utan jag har otroligt mycket skinn på näsan, förmodligen mer än dom flesta, och det gör att jag kan bjuda på mig själv i alla lägen.

Att älska sin bardom alldeles oavsett

Trots detta ovan så ÄLSKAR jag min barndom. För utan den hade inte jag varit jag! Jag skulle aldrig vilja byta eller ha någon annans barndom. Däremot hade jag så klart velat att pappa skulle få ett bättre slut på sitt liv. Men det är detta vi inte vet i livet. Dom människor vi träffar har vi ingen aning om vad dom går igenom i livet. Inte heller vad dom kommer att gå igenom eller få genomlida. Kan vi inte då kosta på oss lite vänlighet, det kostar så lite och betyder så mycket! Det skulle jag önska om jag fick önska något! Le mot någon du inte känner. Prata med någon som du inte vet vem dom är. Försök få andra att känna sig bekväma i alla situationer.

Hoppas ni får en underbar dag. Själv skall jag fixa med mina blommor och göra buketter och fylla vaser med ren och skär lycka! 🙂


Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

4 tankar om “Min egen lilla lyckobubbla!

  • Ann

    Hade jag varit som du så hade jag inte ens besvarat deras elaka kommentarer. Att argumentera med dem är lite som att brottas med grisar. Det slutar bara med att man blir skitig och dessutom tycker grisarna att det är roligt 😄!
    Fortsätt att vara du; din energi och positiva livssyn smittar!

    • pretty Inläggsförfattare

      Hej Ann,
      Först och främst! TACK för att du bryr dig!! Det är det bästa vi kan göra tror jag.
      Jag tänker att någon måste säga något utan att egentligen argumentera med dom. Jag kan ta det, men det finns många där ute som blir uppriktigt ledsna.
      Ha en superfin fortsatt söndag. Själv lurar jag på att gå ut och plocka svamp, trots att det regnar! 🙂 🙂
      //Berith