I dag tänkte jag dela med mig om min resa när jag kom i klimakteret. Jag kallar det före och efter klimakteriet. Jag har skrivit en del om detta. För mig är det ett otroligt viktigt ämne. Det verkar inte heller som om det finns tillräckligt med support för detta inom sjukvården. Åtminstone upplevde jag att jag inte fick någon hjälp. Därför anser jag att vi måste prata mer om klimakteriet. Vi lever också i ett samhälle där det finns åldersdikriminering och det gör att man känner sig obekväm. För egen del förstod jag inte ens att jag kommit in i klimakteriet. Det var tillslut min mamma som knäckte koden.

Bilden till höger är när jag gått upp totalt 20 kg på bara ca 5 månader. Bilden till vänster är när jag bestämde mig för att detta gick inte för sig och resutatet efter ett antal veckor.

Tappade en skivstång på gymmet

Så här började det för mig. Jag var på gymmet som vanligt. Tränade vid tillfället ca 6 ggr i veckan. Det började med att jag kände mig svag men jag gick till gymmet ändå. När jag skulle göra knöböj med skivstång så svartnade det för ögonen och jag blev svimfärdig och tappade en skivstång med 60 kg. Alla kom springande och jag förstod inte själv riktigt vad som hänt. Jag skadade mig och blev först paralyserad. Ni vet när det gör så ont att man inte får fram ett ljud.

Saken var den att jag kände mig svag, men jag visste inte riktigt varför. Envis som jag är, så tänkte jag att jag gör några reptitioner som jag brukar. Det var sista gången jag var på gymmet på nästan 3 år. Vid tillfället hade jag inte en tanke på att alla känningar jag hade var klimatkeriet, jag misstänkte istället att jag höll på att bli övertränad. Det var det enda jag kunde komma fram till.

Jag bestämde mig för att vila i några veckor. Jag gick upp 1 kg i veckan och jag kopplade det till brist på träning. Till slut fick jag nog, och tänkte ”skärp dig Berit du klarar detta”. Jag gick till läkaren om dom tog massa prover och trodde det var sköldkörteln. Inte någon nämnde någonsin att det kunde vara klimakteriet. Själv hade jag fortfarande inte en tanke på detta. Jag mådde bara så otroligt dålig och hade massor med olika känningar. Jag trodde jag var sjuk på riktigt!

Åkte hem till mamma

Jag tog några dagar ledigt från jobbet och bestämde mig för att åka hem till mamam som ett bra avbrott i vardagen. När jag berättade för henne så satt hon det men en gång ”Berit du har kommit in i klimaktereit fattar du väl”!!!! Här hade jag sprunigig hos diverse specialister och ingen, inte en enda hade ens nämt detta? Är inte det konstigt.

Jag gjorde som min mamma sa (som omväxling) jag satte en plan som jag följde till punkt och pricka. Tog bort alla kolhydrater och åt exakt 1300 kcal om dagen. Gick 1 timmas promenad varje dag då jag inte kunde träna på gymmet för jag var för svag. I ur och skur. I början fick jag be min man komma och hämta mig flertalet gånger för jag orkade inte gå. Min kropp var svag, det var som om all energi runnit ur min kropp. Jag kämpade och vissa dagar gick bättre än andra. I bland blev det bara 3 km. Det viktiga var att jag inte gav upp.

Maten blev viktigare än träningen

Det jag insåg under denna tiden var att under alla mina träningsår hade jag kunnat kompensera med träning. Jag lade 80% på träning och 20% på kost. Helt plötsligt i klimakteriet hade min värld förändrats och jag behövde fokusera 80% på kost medans träning utgjorde bara 20%. Skälet var att min kropp inte orkade träna på samma sätt längre. Det var en stor tankeomställning jag var tvungen att göra, och det kanske var den svåraste omställningen.

Min före- och efterbild här nedan är när jag kom in i klimakteriet. Detta var 2016! Jag gick upp 1 kg i veckan under en tid och insåg att jag måste göra något drastiskt! Till vänster väger jag 20 kg mer än på bilden bredvid. Detta var året jag skulle fylla 50 år.

Maten är viktigare än träning

När man är lite äldre som jag är och har kommit in i klimakteriet, så är faktiskt maten viktigare än träning. Med det sagt menar jag absolut inte att träning är oviktig. Utan mer att när jag var yngre kunde jag kompensera intag med mer träning. Nu när jag är äldre så fungerar inte kroppen riktigt så. När jag var ung så fokuserade jag 80% på träning och 20% på kost. Nu är det 80% kost och 20% på träning som gäller. Det är en tankeomställning man måste göra.

Allt jag tidigare trott på kastade jag upp i luften och började om

Gick hem och bestämde mig för att lägga om allt jag tidigare trott på. Jag som tidigare trott att det var en myt att man gör av med mindre energi när man kom upp i åren och in i klimakteriet. Jag fick verkligen känna på verkligheten och plötsligt stod vågen på exakt 20 kg över min vanliga vikt. Plötsligt så vägde 84 kg och var 173 cm lång. Helt absurt för mig! Jag blev galen!

Jag döpte mitt projekt till – Inte fet, ful och femtio

Projektet gick ut på att jag skulle minsann inte fylla femtio och vara fet. Jag skulle ner till min orginalvikt. Kosta vad det kosta ville. Om jag så skulle äta luft! Så tänkte jag! Jag kallade mitt projekt kort och gott för ”inte fet, ful och femtio”. Nej det var inte för att vara dum, utan för att jag var arg och tänkte att det är inte rättvist att det inte finns support för detta inom sjukvården.

Naturligtvis åt jag mat, men jag lade om hela mitt sätt att förhålla mig till mat. Jag till och med slutade helt med kolhydrater under en 8 veckor lång period. Själv tyckte jag att det var lite rätt åt mig. Där hade jag gått i många år och ”hånat” de som gick upp i vikt och skyllde på klimakteriet. Jag fick verkligen ”äta upp det jag sagt” bildligt talat och tycker fortfarande att tanken roar mig när jag kom på mig själv. Trots att den drabbade mig. Det är lätt att vara kaxig när man inte är där ännu och inte vet vad det innebär!

Jag vet precis hur det känns

Känslan när man bara går upp i vikt. När BH´n inte passar och man tror man skall bli fullkomligt tokig. När klänningen man skall ta på sig inte går över höften och man fattar inte vad som hände. Knapparna inte går igen och det saknas en decimeter.

Pannben

Då kommer pannbenet in! Det är bara DU som kan bestämma. Ingen annan än just DU! Det finns ingen annan att skylla på! Kan jag göra detta, så kan ta mig tusen precis vem som helst i världen bestämma sig!

Jag bestämde mig för att ge det 4 veckor till att börja med!

De första två veckorna var kämpiga. Jag hade bestämt att jag fick inte fela på en enda punkt. Inte ett enda felsteg var ok det första två veckorna och sedan vände det. Så när du läser i tidningen om någon som gjort en resa och säger att det är lätt, det är ingen lögn! Det är sant, men man måste bestämma sig till 100%. Inte heller är det en lögn att det tar 14 dagar innan man själv fattar.

Daglig rörelse i stället för tung träning

Jag bestämde mig således för att minska mitt intag och ta dagliga promenader! Promenaderna jag tog var 1 timmas promenad varje dag. Detta gjorde jag eftersom jag inte orkade träna då energin inte fanns. Då var den enda träningen jag kunde ta mig för var promenader. Jag bytte ändå om till träningskläder för att verkligen visa mig själv att detta var träning!

Vid den perioden så sa några till mig ”men hur kan du gå så långt varje dag”? Vänta nu. Kroppen är till för att användas. Den är konstruerad för rörelse. Att träna hårt varje dag kan vara tungt men att gå en promenad dagligen på 7 km det klarar vem som helst som inte har några skador. Det kan man göra utan problem, det är inte ens träning. Utan det kallas rörelse. Så nu har jag sagt det också. Det krävs bara pannben och bestämma sig. I början blev det kortarde vissa dagar men jag försökte verkligen göra det till en timmas promenader.

Mäta och väga

En sak till och det är att jag mätte mig och vägde mig vare dag på morgonen när jag gått upp. Det hörde till min rutin. Det gjorde saken peppande för man såg framstegen och man förstod kopplingen mellan intag och motion. Men mer om det in nästa inlägg och hur jag hamnade i tidingen Tara på just detta ämne!