I dag har jag åter varit hos läkaren efter som jag uppriktigt sagt mår skit! Jag får kraftiga blodsockerfall, yrsel och det svartnar för ögonen. Kroppen känns som om jag hade bly i den och varje löptur är en plåga. Jag får tvinga mig att lyfta den ena foten framför den andra och jag inser att det är något fel på mig. Jag har en vilopuls på mellan 49-54, men det känns som om min vilopuls ligger på 80. Det hindrar mig inte att släpa mig fram på mina rundor men jag skulle ljuga om jag sa att jag tycker det är roligt just nu.

När läkaren tar en vilopuls på mig och ser att jag har 52 i vilopuls trots att jag precis kommit innan för dörren så inser han snabbt att jag är i väldigt god kondition och att det är något som är allvarligt fel.

För tredje gången i rad tar jag prover och han frågar mig om jag är stressad över någonting, för just stress kan tydligen få kroppen att kännas som den är blytung. Jag säger, att jag har ingenting som jag är stressad över. Efter en stunds eftertanke kommer jag faktisk på en sak som gör mig väldigt stressad. Min arm! Min arm som jag har så ont i och som gör att jag inte kan träna styrketräning! Han känner och klämmer på min arm och konstaterar att jag har ett inflamerat muskelfäste i armbågen, även kallat golfarm.

Denna underbara doktor säger bara då!

– Det löser vi snabbt. Du får en kortisonspruta för jag märker att du lever för din träning och jag vill inte se dig igen! Du är faktiskt inte en helt normal 49 åring!

Hahahaha, vilken underbar doktor. Sedan skrev han upp ett antal prover som skall tas och så skall jag på återbesök igen!

Just nu fick jag en liten glädjeklick av den underbara doktorn. Det blir nog en minimal löprunda i dag igen, där jag får släpa mig runt, men jag ger mig sällan. Jag känner hopp igen!