Det är en sak som ni gärna får förklara för mig om ni själva förstår och använder det, och det är detta med ”filter” på sociala medier. Varför använder de allra flesta filter när de lägger ut bilder, och då menar jag framför allt bilder på sig själva!?

Kanske är det så att jag inte använder filter för att jag helt enkelt varken förstår vad jag skall använda, eller för att jag helt enkelt inte kan fatta varför man i jössenamn man skall använda det. Vad är det verkliga ändamålet?

Mina tankar går så här! Om jag nu lägger ut en bild på mig själv med massor med filter och smink och highlight, som tar bort mina rynkor och får mig att se närmast perfekt och felfri ut. Utan en skråma och som gör att jag ser ut som en 20-åring utan märken av min ålder, hur skall det då bli när dessa samma människor möter mig i verkligheten!

Just mitt utseende är också en del av min personlighet! Det är jag, jag gillar mig själv! Har aldrig varit speciellt snygg, men jag är jag! Det räcker för mig! Jag har alltid kännt mig stolt över mig själv! Sanniningen är den att ju äldre jag blivit ju mer har jag tyckt om de delar jag i tidig ålder hade komplex för? Tänk? Bara tänk om jag tagit bort eller åtgärdat just det!

Jag skulle gärna vilja tvärtom. Att när folk möter mig så ser jag förhoppningsvis likadan-, eller kanske bättre ut i verkligheten, för att då kan man koppla i hop att jag är en människa av kött och blod. Dom jag möter får också höra min röst och förstå att det finns en väldigt, väldigt omtänksam och varm person innanför detta skal, som alltid vill ställa upp och hjälpa om jag kan. Oftast sätter jag alla andra före mig själv, ibland har jag fått erfara att människor utnyttjar det, men med åldern har jag även lärt mig att sätta ner foten. Jag är samtidigt också en person som är både självsäker och med självklänsa och extemt målinriktad och tuff. Jag är dessutom snabb i både tanke och handling, det har jag bara min uppfostran, gener och uppväxtmiljö att tacka för.

Jag har lärt mig med åren vad mina styrkor är, men också mina svagheter och min främsta svaghet är också min stora styrka. Det är mitt hjärta, för jag vill hjälpa dom som är svagare eller sämre bemedlade än mig själv och med åren har jag lärt mig att vissa människor i min allra närmsta omgivning inte gjort annat än utnyttjagt mig. En väldigt bra erfarenhet skulle jag säga! Bra därför att det är lärt mig att skilja agnarna från vetet.

Det som skiljer mig från andra, är att jag gillar dåliga erfarenheter, för det är med dom som jag lär mig att navigera i livet! Jag grämer mig aldrig eller ältar. Jag tittar framåt, men jag utnyttjar mina mindre bra erfarenheter till att bli min styrka och det är mina erfarenheter som gjort mig till den jag är.

Det är kanske därför jag aldrig förstod varför vuxna människor tyckte synd om mig som barn som hade en pappa som var svårt sjuk och som dog när jag var tonåring. Jag såg aldrig att det var synd om mig! Hur kunde det vara det med så mycket elände som fanns i världen!  Jag var självklar ledsen för det, men jag såg aldrig att det var synd om mig. Tänk hur många människor det finns i världen som det verkligen är synd om, som inte har några föräldrar alls, som inte har mat på bordet, som inte har en säng att sova i. Jag hade en mamma som gjorde allt för mig, jag hade en trygg tillvara, men jag hade ingen pappa.

Allt detta har gett mig ovärderliga erfarenheter i livet. När jag växte upp så skötte jag om pappa när mamma jobbade. Min pappa hade Alzeimer, det fick han när jag endast var 8 år. Alzeimer är en sjukdom som innebär att hjärnvävnad gradvis förstörs då nervceller börjar förtvina, i vanliga ordalag så betyder att han tappade  ”centra efter centra” i hjärnan och när jag var 14 år så visste han inte vem jag var, eller vad jag hette! Han började också förlora möjligheten att tala, han tappade helt enkelt språket.

Hemma hade vi en hemsamarit som såg efter honom på dagtid, när mamma gått till jobbet och jag var i skolan! Som ni förstår så fick jag tidigt i livet ha ansvar för någon annan människa! Min egen pappa. Jag fick mata min egen pappa med sked för att han skulle få i sig sin kvällsmat, och det var jag som fick se till att han kom i säng och fick sin medecin. Tänk vilka erfarenheter det gett mig. Han dog samma dag som Olof Palme blev skjuten till döds.

Jag har alltid använt mina erfarenheter som styrkor och har alltid tänkt på det som något positivt. Allt som hänt och händer mig. Det är detta som kallas livserfarenhet, och du vet aldrig vad personen du har framför dig har för erfarenheter med sig i livet. Livserfarenhet är det viktigaste och det bästa du kan få, för alternativet är sämre!