Hur klimakteriet drabbade mig!


Jag har väldigt mycket erfarenhet vad det gäller klimakteriet. Som ung hade jag en fast övertygelse om att dom kvinnor som lägger på sig lite och går upp i vikt när dom blir äldre och hamnar i klimakteriet inte tränar tillräckligt och äter för mycket i kombination med lathet. Att engerin nivån går ner i klimateriet tyckte jag var trams. Det är marginellt. Jag tänkte därför berätta för er hur klimakteriet drabbade mig.

Hur klimakteriet drabbade mig!

Ålder är bara en siffra

Det pratas inte så mycket om klimakteriet och hur hormoner kan påverka och jag upplever att få människor vill berätta. Jag tror att det beror på att klimakteriet är också synonymt med att man börjar bli gammal. I dagens samhälle är ålder något negativt. Jag vägar tänka så. Ålder är bara en siffra på ett papper och inget annat. Vi måste våga prata mer om klimakteriet för att hjälpa varandra.

Du kan hjälpa någon som kommit i klimakteriet

Du som läser detta kan också lära dig så att du faktiskt kan hjälpa och stötta om du har en partner, mamma eller någon i din omgivning som kommit i klimakeriet eller kanske är på väg. Det är inte bara den som befinner sig i klimakteriet som behöver information utan även anhöriga. Erfarenhet är något fantastiskt bra och det är meningen att man skall dela med sig av sin erfarenhet för att hjälpa andra. Det vill jag göra. Nu skall jag berätta hur det var för mig.

Hur klimakteriet drabbade mig!
Hur klimakteriet drabbade mig!

Klimakteriet är en ursäkt trodde jag

Jag skulle minsann inte bli en av dom ”dom som går upp i vikt i klimakteriet och är lata”! Jag var fast övertygad om att det var en inställningsfråga. Inte visste jag då vad jag skulle få genomlida längre fram i livet. Det kanske var livets ironi på hög nivå! I dag kan jag tycka att det var lite ”rätt åt mig”. Under denna period har jag har lärt mig massor på kuppen men där och då visste jag ingenting. Jag skulle inte ens förstå att jag kommit i klimatkeriet när det väl hände! Det skulle ta nästan ett år innan jag förstod.

Första tecknet på klimakteriet

Det första teckent på klimakteriet började hösten 2015 med att min träning gick superdåligt! Men det är först nu jag vet att detta var klimakteriet. Då var jag desperat. Jag tränade hårt som vanligt 5-6 dagar i veckan på gymmet. Min utveckling stod helt stilla. Plötsligt så började jag till och med bli svagare och svagare i stället för tvärt om. På gymmet får jag i stället ta lägre vikter än vanligt i stället för att som brukligt är öka vikterna när man tränar styrketräning som jag gjort sedan jag var 25 år. Något var fel och jag förstod ingenting.

En avgörande dag

Det kommer till en avgörande dag när jag inte orkar skivstången jag lastat på mina mina axlar med min ”vanliga vikt” och trillar väldigt illa och men får hjälp av en body builder som råkar stå precis bredvid mig. Det svartnar för ögonen och jag känner mig väldigt svag. Kan knappt resa mig. Jag får hjälp till omklädningsrummet och sätter mig bara ner och känner att jag inte mår bra. Gympersonalen kommer och frågar hur jag mår. Jag säger att allt är bra.

Det skulle bli sista gången på gymmet på ett par års tid men det visste jag inte där och då.

Misstänker att jag blivit övertränad

Jag börjar mer och mer misstänka att jag blivit övertränad eftersom jag alltid tränar hårt 5-6 gånger i veckan. Att detta är min kropps sätt att säga ”stopp det räcker”. Bestämmer mig för en veckas sammanhängade vila. Jag börjar läsa allt mer om överträning. Tror att det kanske är det som hänt men tycker samtidigt att det är konstigt. Jag har alltid tränat hårt och varför skulle min kropp reagera nu? Jag hade aldrig en tanke på att detta var kopplat till klimakteriet eller hormonförändringar.

Föröker förändra mitt sätt att träna

Efter mitt uppehåll över jul och nyår bestämmer jag mig för att i stället gå ut och springa några dagar i veckan och skippa styrketräningen i ytterligare några veckor. Jag känner mig fortfarande svag. Det går inte alls bra. Jag känner mig orkeslös och svag och vid ett tillfället så får jag koncentera mig på att sätta den ena foten framför den andra och jag känner att hela kroppen protesterar. Det känns som om jag skall klappa i hop. Jag kan inte ens springa 3 km jag som i vanliga fall sprungit milen på 40-43 minuter (bästa tid 39 minuter). Jag är en tuff tjej och jag ger mig aldrig men kroppen har ingen energi! Det tar stopp!

Misstänker att jag är svårt sjuk

Bestämmer mig för att byta mot att bara promenera bara för att röra på mig, jag vägrar ge mig. Jag är ju inte lat. Jag försöker med promenader. Det slutar med att det svartnar för ögonen och jag får ringa Stefan som får komma och hämta mig 3 km bort för jag kan inte ta mig hem för egen maskin. Det svartnar ofta för ögonen och jag tappar balansen. Jag börjar nu misstänka att jag kankse fått diabetes eller är sjuk på något sätt. Det svartnar även för ögonen på jobbet flertalet gånger vid den här tidpunkten. På jobbet kan jag alltid sätta mig ner och låtsas som allt är som vanligt. En gång trillar jag på parkeringen på väg till bilen. Där och då inser jag att något inte stämmer. Känner mig ”urlakad” det är det enda rätta uttrycket jag kan komma på!

Jag börjar gå upp rejält i vikt

I början på 2016 så börjar jag också gå upp i vikt. Jag sätter det i samband med att jag inte kan träna eftersom jag är för orkeslös för att träna. Det mest passande ordet är verkligen orkeslös. Jag går upp 1 kg i veckan och tycker själv att detta är helt onormalt. Du läste rätt, jag gick upp 1 kg i veckan i snitt. Jag var övertygad om att det var bristen på träning och kämpade ännu mer men förgäves. I mitten av mars har jag gått upp 12 kg!!! Jag har så många konstiga symptom, ett av dom är att jag inte kan lyfta vänster arm längre.

Jag måste gå till läkaren

Alla i min familj börjar oroa sig för mig. Jag mår verkligen dåligt och får ofta kraftiga blodsockerfall. Jag är en bestämd person och jag fortsätter att envisas med att försöka ta promenader. Stefan tvingar mig att ta med telefonen och det slutar oftast med att jag får ringa så att han kan hämta upp mig. Jag vägrar att ge mig. Det är nu mars månad och det vill inte ge med sig. Till slut så inser jag att något inte står rätt till så jag beslutar mig för att boka en tid hos läkaren. Jag har en sjukvårdsförsäkring. Det gör att jag kommer dirket till en läkare som är specialist avseende problem med sköldkörteln eftersom dom tror att det är sköldkörteln som kan spöka.

Detta är den första delen hur klimakteriet drabbade mig.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.